lilla tyska tanten

Det bor en liten tant i mitt hus. En pytteliten vithårig tysk tant som säkerligen har passerat 90. Jag träffar på henne flera gånger i veckan och det är alltid som att få en ren glädjeinjektion rakt in i blodet. Hon har alltid ett stort leende att bjuda på till alla hon möter, och hon är så genuint positiv och glad att det inte går att vara på annat än gott humör i hennes närhet. Hon pratar med alla hon möter men är aldrig påträngande; det märks att hon är uppriktigt intresserad av människor på det där osjälviska sättet som gör att en genast känner sig trygg och sedd och bekräftad.

Varje gång jag har en dålig dag och känner mig bitter och avskyr människor i allmänhet så tänker jag på den lilla tyska tanten. Jag vill vara mer som hon. Hon sprider så mycket glädje att hela hennes omgivning mår bra. Det måste vara det bästa sättet att vara en riktigt lycklig människa. Och göra världen lite bättre på köpet.

Lilla tyska tanten är min största förebild. Någon dag ska jag bli som hon.

Bara en häst.

"From time to time, people tell me "lighten up, it's just a horse" or "that's a lot of money for just a horse." They don't understand the distance traveled, the time spent or the cost involved for "just a horse." Some of my proudest moments have come about with "just a horse."

Many hours have passed and my only company was "just a horse," but I did not once feel slighted. Some of my saddest moments have been brought about by "just a horse" and in those days of darkness, the gentle touch of "just a horse" gave me comfort and reason to overcome the day.

If you, too, think it's "just a horse" then you will probably understand phrases like "just a friend," "just a sunrise," "just a promise." "Just a horse" brings into my life the very essence of friendship, trust, and pure unbridled joy. "Just a horse" brings out the compassion and patience in a person. Because of "just a horse" there are unforgettable memories, moments, dreams, hopes, and pure joy.

"Just a horse" brings out what's good in me and diverts my thought away from myself and the worries of the day. I hope that someday they can understand that it's not "just a horse" but the thing that gives me humanity and keeps me from being "just a girl."

So the next time you hear the phrase "just a horse" just smile, because they "just" really don't understand."

Nej, jag vet inte var jag hittade den här texten, och en googling ger inga klara besked om upphovskvinnan. Den kan återfinnas på otaliga hästsidor och det är lätt att förstå varför.

Herregud vad jag saknar "bara en häst". 

livstecken

...jo, jag vet.

För nån månad sedan beställde jag en kappa på etsy. Har länge önskat mig en riktigt knalligt röd vinterkappa som kunde lysa upp lite i allt det svartgråa som dominerar vinter-Sverige. Men är man utrustad med lite kurvor så finns det väldigt få smickrande ytterplagg att köpa i affärerna - ingenting är tillräckligt figursytt, så antingen försvinner midjan eller så får inte axlar och höfter plats.

Jag trodde jag skulle få tillbringa ännu en vinter i min visserligen skitsnygga men tråksvarta ullkappa, tills jag ramlade över en länk till den här säljaren på etsy. Måttsydda kläder i vackra modeller, och framförallt ullkappor i exakt det snitt jag älskar.

Snälla pojkvännen höll med om att fattiga flickvännen behövde en ny jacka, så med hans pengar och mina mått lade jag en beställning på en sån här skönhet. Och idag kom den!

Jag. Är. Kär.

Den sitter verkligen helt perfekt, vartenda mått har blivit alldeles rätt. Färgen är exakt så eldröd som jag föreställde mig mina drömmars kappa var, och modellen är ljuvlig. Bilden gör den inte alls rättvisa, men katterna är dåliga fotografer så jag fick hålla till godo med webkameran.

Nu får det bli vinter! Genast!

värme till vintern

Har färdigställt ytterligare ett par kattvantar. Dessa ska skänkas till Göteborgs Katthjälp senare tillsammans med lite andra virkade smågrejer. Förhoppningsvis kan de inbringa några slantar till katthjälpen så att fler katter kan få komma in och slippa frysa i vinter.

Jag har adopterat mina pälsklingar från katthjälpen och stöder gärna deras viktiga arbete, särskilt eftersom de är ett av de (tyvärr) få katthem som tar in även skygga katter, och arbetar med TNR, något som ligger mig lite extra varmt om hjärtat då mina egna katter var förvildade då de togs in av katthemmet och hade riskerat en dödsdom om de inte hade tagits in av just GKH. Draco var yngre då han kom in och det gick ganska snabbt att vinna hans förtroende och förvandla honom till en riktig knäkatt, men Cissy hade varit hemlös mycket längre och litade inte alls på människor. Första veckorna hos mig låg hon bakom gardinen i köksfönstret och fräste åt mig om jag kom för nära. Det tog ett halvår innan jag fick röra vid henne och ett år innan hon började uppskatta beröring. Det är svårt att tro nu, eftersom hon är en av de mest sociala katter jag nånsin haft att göra med. Hon älskar att bli klappad över allt annat och hon är nästan alltid den första att komma fram och hälsa när det kommer besökare. Om jag inte klappar henne tillräckligt mycket greppar hon bestämt tag i min hand och påminner mig om vad min uppgift här i livet är. Och som hon pratar!

Det gör ont i mitt hjärta när folk pratar om att det är humanast att avliva förvildade katter. Det verkligt humana vore om vi tog lite jävla ansvar och slutade överge våra husdjur, då skulle det inte finnas några förvildade katter över huvud taget. Tills dess kan vi åtminstone försöka lösa de problem vi har skapat istället för att sopa allt under mattan. Avlivning löser inga problem - tillströmningen av nya hemlösa katter är så stor att nya katter genast tar de avlivades plats. TNR är inte den ultimata lösningen, men till dess att folk slutar överge sina katter är det den bästa lösningen för både katter och människor.

det blir en glad vinter

Det känner jag i fötterna.

happy feet

Jag gör faktiskt annat än att sticka också. Men inte mycket annat.

Jag ÄLSKAR short row heels. Kommer aldrig sticka en enda socka med hällapp igen.

Ja, och Cissy tycker visst också att sockarna blir fina. Eller så vill hon ha godis. Men jag tror att det måste vara sockarna.

happy socks på riktigt

Jag vet. Det är helt oförlåtligt att överge bloggen såhär. Jag ska skärpa mig.

Jag kan i alla fall bjuda på en riktigt glad bild för att gottgöra lite:

Är jag förlåten? ;)

Det här är ett av tre likadana nystan som överföll mig och krävde att få komma med hem. Och de tog i sin tur med sig 14 (!) kompisar av andra arter och varianter. Min garnstash håller på att tränga ut mig ur lägenheten. Men det känns ganska ok att förlora bostaden till ljuva fibrer. Jag kan sova under en bro så länge garnet har nånstans att bo.

Helt galet stickcafé ikväll. Vi var 33 galna garntanter som mest, och det blev nästan lite slagsmål när Susanne tillkännagav utförsäljning av Indiecita. Som tur är blir man ju snäll och glad av garn, ungefär som av pepparkakor, så vi garntanter är inga vidare slagskämpar. Det var ganska god stämning runt den där garnkorgen trots konkurrensen.

Nu ska jag sticka vidare på mina gladsockar tills ögonen trillar ihop helt. Nevermind redovisningen imorgon bitti - gladstickning har företräde!

obnoxious orange

Klar!

Den är helt fantastiskt mjuk och stretchig, jag funderar på att köpa mer av garnet innan det försvinner. Färgen är sanslös, jag kommer verkligen att synas. Som om jag inte redan gör det, menar jag. :D

Nu har jag inlett min första stickning av två sockar på samma gång, från tån och uppåt. Lite meckigt i början men nu flyter det på finfint. Klurar bara på vilken sorts häl jag ska göra - jag var inne på en afterthought heel först men jag vill nog sticka den direkt så att jag sen bara kan sticka på så långt garnet räcker.

Och ja, det är honeybeemönstret igen. Det var lite för kul att sticka.

Varm apelsin

Balkongstickning i en timme. Nu börjar det bli lite väl svettigt om händerna så jag ska nog flytta in. Det börjar ändå bli dags att flytta över apelsinen till en längre rundsticka och kolla om det är dags att sätta över ärmarna på hållare.

killer bee

Men fan. Har väntat i två dagar på ett svar angående en oklarhet i en inlämningsuppgift på mattekursen, och nu när det äntligen kom var det ett goddag yxskaft-svar som inte var i närheten av att svara på min fråga. Skräp på det. Hade det varit en mattefråga har jag ju en mattedoktor till bror att vända mig till, men nu var det en simpel fråga om en oklar formulering. Får väl göra antaganden som en äkta ingenjör och skriva vidare på vinst och förlust, men det känns drygt att behöva jobba i blindo och riskera att behöva göra om istället för att få allt på det klara redan från början.

Oh well. Väntandet har i alla fall gett mig extra sticktid. Jag har stickat som tusan i lin/viskosgarnet sen senast, och det har blivit en top och en liten bolero.

Funderar på att köpa mer av garnet för det var riktigt trevligt att sticka i, och resultaten är svala och mjuka och kommer att vara supersköna att ha på sig nu i sommartider.

Idag började jag på något nytt; det kommer bli en tröja i det knallorange bomullsgarnet som jag fyndade vid samma tillfälle. Det är verkligen helt otroligt mjukt och blir väldigt fint uppstickat. Jag är väldigt osäker på hur färgen kommer att se ut på mig, men det bekymret tar jag när tröjan är klar. Färgen är så lysande och skrikig att min kamera har enorma problem med att fånga den. Tänk vägkon.

Det kommer bli en slätstickad tröja med rund hals, flätor vid raglanökningarna och en panel med honeybee-spets framtill, kantad av flätor och ett hålmönster. Ganska mycket att hålla reda på men mönstren är såpass enkla att jag redan har memorerat dem och kan köra på. Gäller bara att hålla tungan rätt i mun så att flätvridningarna och raglanökningarna kommer på rätt varv.

Superroligt att sticka är det i alla fall. Såpass roligt att jag tänker fortsätta nu, trots att jag har ont i händerna...